2006 Kristoffer Poppius recenserar Glenn Miller Café och får svar av Kristus Popupioss

Här kommer Kristoffer Poppius recension av Glenn Miller Café och motrecensionen dikterad för mig av Kristus Popupioss

Teknisttrist

Publicerad 2006-05-18

Kristoffer Poppius har varit på jazzklubb och är inte säker på att han gillar det han hörde.

Fredrik och jag hade druckit vin på Centro och fann oss drivande omkring i city en tisdagskväll. Vi kände oss som Holden Caulfield i ”Räddaren i nöden” eller som några biroller i ”Skuggor på Manhattan” och beslöt oss för att gå till Glenn Miller Café. Jag hade aldrig varit där. Vi sköt upp dörren och scannade snabbt av den lilla lokalen. Det kändes bra, inte på ett femtiotalsvis kanske, men väl sådär Woody Allendskt Greenwich Village-aktigt; saxofoner på väggarna, matos och en amerikansk universitetslärare i 60-årsåldern med ryggsäck, som bjöd en 40 år yngre elev på rödvin vid bordet bredvid. Romantiskt!

Men sen dök tre män i t-tröjor med tryck alternativt instoppad skjorta, svarta jeans och tunt, alternativt inget, hår, upp på scenen från ingenstans och förstörde stämningen. Det var bandet. Varför är det samma personer som söker sig till Musikhögskolan som till KTH?

Alltså, jag ska inte sitta här och mobba töntar, jag har faktiskt en poäng. De började spela. Och i två timmar tvingades vi sitta tysta, trots att vi var fulla av bubbliga amaronedruvor och relationsgrubblerier, och fokusera på deras anala autism. Den första halvtimmen var jag fascinerad av trummisens mekaniska rörelseschema, jag funderade på om han hade en hjärnskada, men sen blev det tråkigt och jag gick in i mig själv.

Jag brukar av princip vara emot spelglädje och för strikta ramar när det kommer till musik, men jazz, det ska väl ändå handla om improvisation och gränsöverskridande? Alltså, jag menar inte att det bara ska vara flummigt rytmkaos (från slavskeppen), nästan alltid finns ju en komposition i botten, Duke Ellington och George Gershwin är ju däruppe med Bach i min bok.

Men även i den mest melodiösa och återhållna jazzen, som i Mark Murphys ”Sconsolato”, en av de vackraste låtar som spelats in, i brasilianska standards, eller i Billies och Ninas Odödliga Sånger, finns det ändå alltid en frihet i framförandena – variationer på teman, spontana solon, nya synkoperingar – som skiljer det från till exempel pop. Lite coolt tillbakalutat, ena handen på basen, andra handen på en röv, eller hetsigt maniskt hög som ett hus. Nästan alla jazzskivor är ju inspelade live i studion, och många dessutom inför publik – och till och med medelålders ”Modern Jazz Quartet Live at Montreux”, från den där vita lite snobbiga Rhode Island-festivalen i solen, är ju rena punkexplosionerna jämfört med det här.

Och det tror jag har att göra med musikerna. Jag förstår att man inte kan begära opiumrökande, solglasögon och tajta kostymer i inträdesprovet till Musikhögskolan (om man nu måste gå där in the first place för att spela jazz), men lite rytm i blodet? Snälla? (Och bara så ingen missförstår, jag menar inte att exotisera, jag har läst ”Orientalism”: Dave Brubeck hade också ”rytmen i blodet”, liksom Lars Gullin och Karin Krogh.) Det skulle ju kunna vara så att deras enda utlopp är i fingrarna, men jag tror inte det, om man ser ut som man aldrig erfarit en känsla kan man omöjligt förmedla en, och grejen är att det här inte var ett undantag; varje gång jag har varit på jazzklubb i Sverige har det varit samma sak.

Det känns helt naturligt att Sting kommer till Stockholms jazzfestival i juli. Jazz på svenska (å, Jan Johansson, kom tillbaka!) har ungefär samma problem som hiphop på svenska, det blir nästan alltid så krystat koncentrerat och duktigt. Tur att Mange Schmidt levererar sommarens mest avslappnat klockrena rapanthem då, med en lika självklar text som D-Mob-sampling: ”När du hör en bra låt och din tjej är kåt – är det glassiiiiiigt”.

Kristoffer Poppius
pastan@dn.se
För er som inte är lika stränga som Kristoffer spelar Eivind Opsvik Overseas på GMC måndag och tisdag kl 20. Kristoffer Poppius

20060518 Svar på Poppius idiotiska sågning av Glenn Miller i DN

Jag och ett par polare satt och käkade på fiskrestaurangen i Hötorgshallen utan att ha nåt särskilt för oss. Vi var inte inbjudna nånstans, så när vi kom ut på Hö-Centralen så tänkte jag att efter att grundligt ha täckt jazzen förra veckan, varför inte scanna av läget också för den klassiska musiken.

Jag har aldrig vart i Konserthuset förr och mitt första intryck var faktiskt positivt – fräsch fontän – trots att jag inte blev igenkänd av dörrvakterna. Tur att man har presskort. Lite ohipp klädsel hos gästerna, men inte helt stillöst. Seg trappa att ta sig uppför, har ingen tänkt på rulltrappor ?

Barmiljön är helt ok, men vilket sortiment! Kaffe och kakor! Visste inte att det fortfarande finns. Försökte få dem att fixa en Caperinja och DET GICK INTE!

Sen kom vi in i stora rummet och satte oss och snackade lite, men, och det här kommer ni inte att tro på, fåtöljerna stod bredvid varandra – och gick inte att flytta! Snälla konserthuset, hur fan skall fyra personer kunna umgås om de sitter på rad? Att dansa var bara inte till att tänka på. Skärpning.

Och så till underhållningen: Det kommer in en jävla massa folk med instrument och alla har likadana kläder, svart visserligen, men ändå. Trots allt har man ju hört en hel del klassiskt och kan det mesta, så jag hade verkligen väntat mig lite pudrade peruker och kråsskjortor. Och lite sköna moves. Fantasilöst.

Den ryske dirigenten, hade nåt visst med sin George Michael-look, men du Gergiev, för det första är det ute att stå med ryggen mot publiken, det dog med Miles Davis, och för det andra så är det fräschare med rakat huvud om man har en begynnande flint (får de inte lära sig nåt på musikhögskolorna).

I och för sig är det rätt att tänka rysk musik, men Shostakovak är såå 80-tal. Varför inte kolla med Alexander Bard som har koll på vad som händer i Moskva NU.

PA-killen måste varit helt väck, för det var starkt som fan, det var helt omöjligt att föra ett vanligt samtal. Man var tvungen att skrika Philip Glass för att folk runtomkring skulle haja att man är nån lite extra.

”Jag brukar av princip vara emot spelglädje och för strikta ramar när det kommer till musik” skrev jag förra veckan och det håller även när det gäller mitt eget skrivande. Även här gäller att vara så fyrkantig som möjligt.

Kristus Popupioss dikterade för Bengt Berger